Min första dag i Tunnelbanan/Östermalmstorg var över tio år sedan, men är fortfarande fast svetsad i mitt minne. Det var som vilken arbetsdag som helst i princip, men min första. Skräckslagen anländer jag till Östermalmstorg en tidig morgon klockan 04.35 och jag skall nu utföra en öppning som jag blivit lärd. Allt börjar med järngrindarna som är omöjliga att få upp och paniken börjar sprida sig i kroppen, svetten lackar i pannan och jag tar ett djupt andetag och sliter i låset då jag hör ett klick, äntligen öppna! Jag suckar av lättnad och fortsätter min väg mot rulltrappan, jag startar igång dessa och funderar på den konstiga odör som blir starkare ju närmare jag kommer biljetthallen. Jag når äntligen biljetthallen och jag konstaterar att det luktar skit, det stinker, det är nästan olidligt, jag får kväljningar, men jag inser att jag inte kan bara lämna stationen halv öppen eftersom detta nu är mitt jobb. Jag öppnar Besam dörrarna mot Sibyllegatan och viker mig av stanken, detta är nu så påtagligt att jag håller för näsan, jag går sakta mot rulltrappan och skall precis öppna luckan och starta den när jag ser en bajskorv och detta är inte utfört av ett djur, detta är avföring från en människa.
Jag tror knappt mina ögon, men utför stations öppningen till punkt och pricka. Dessutom tar jag kontakt med DLC och fel anmäler en bajskorv. Det tar 2 veckor innan den avlägsnas. Ännu en dag i underjorden.
En annan händelse är ännu en öppning vid Östermalmstorg, då jag går en stationsrunda ännu en tidig morgon. Jag kommer ner på perrongen och ser en välvårdad person som står och fumlar vid en av våra brandposter. Jag blir fundersam och går fram och presenterar mig och undrar om han har någon behörighet till detta och undrar vad han håller på med? Personen i fråga står sidleds mot mig och vänder sig synlig sedan mot mig efter några upprepade frågor, jag ser en kanyl i hans hand och jag kan konstatera att det är en missbrukare, jag får en tom blick mot mig som i nästa sekund blixtrar till, jag backar en aning och sedan vänder jag mig och börjar springa. Jag hör honom mumla någonting samt hör jag hur hans steg eskalerar han sätter fart mot mig, jag springer för glatta livet, uppför dessa långa rulltrappor, jag tror att min sista sekund är kommen.
Det enda jag hör är ett virrvarr, hans skrik som blir som en massa i mina öron, jag måste hinna upp och låsa upp dörren in till mässen. Jag kommer upp sista trappstegen och vänder mig om, han är hack i häl med mig, nu har jag bara några meter fram till dörren. Jag börjar fumla efter rätt nyckel, alla ser likadana ut men till sist får jag in nyckeln i låset och vrider om han är någon meter bakom mig. Jag lyckats slita upp dörren och smita in, dock så känner jag att någon sliter i andra handtaget, nu reser sig nackhåren och gråten är i halsen och jag skriker, han sticker in sin arm och viftar med kanylen, alla tankar flyger genom huvudet och jag vill bara försvinna.
Jag lyckats hålla huvudet så kallt som det går och gör ett sista försök att stänga dörren, jag springer mot dörren, knuffar upp den allt va det går, han knuffas bort men håller en då ett stadigt grepp om handtaget, jag tar i mitt handtag, smäller igen dörren allt vad jag har och det är då kommer hans arm kommer i kläm, han tappar kanylen samt släpper dörren och den stängs. Jag sätter mig på golvet och är chockad av händelsen. Ännu en dag i tunnelbanan. Polisen fick aldrig dock tag i honom. Detta var bara två stycken små händelser jag haft genom åren, men det kommer mera ha en bra vecka Med vänlig hälsning XXX
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar