tisdag 29 april 2008

Jag är ett hinder

Du passerar mig och jag säger hej men du ser mig inte - enda gången du ser mig är när jag inte öppnar grinden direkt du ska passera. Dessutom blir du sur eftersom jag nu vill se din biljett. Att du snabbt visar ditt kort/din biljett hjälper inte. Särskilt inte om du bara viftar till lite eller viker kortet/biljetten så att jag inte kan se när eller var den är stämplad.
Nu är det inte bara du som kund som tycker att jag ska vara osynlig. Även mitt företag vill att jag ska fortsätta vara osynlig. Jag har nämligen fått gå en kurs: Going for green. Det är inte en kurs för att öka miljömedvetenheten utan en kurs där jag som spärrexpeditör ska ge dig det där lilla extra som gör att du som kund tycker att din resa har varit positiv! Och då handlar det om att du ska komma ihåg din resa och vilja åka fler gången.
Jag kan väl tycka att tanken är god, men man försöker skjuta mygg med elefantbössa. För hur mycket jag än gillar att jobba i företaget så spelar det aldrig nån roll om tusen kunder passerar förbi och är nöjda med min insats om den ettusen-och-första är missnöjd. Så jag undrar då lite stillsamt att om man inte heller kan ändra kundernas attityd och beteende så spelar det ingen roll hur trevlig jag är.
För det är den som är missnöjd med det jag gör som anmäler mig. Och jag behöver faktist inte ha gjort något fel för att bli anmäld. Du kan aldrig ana hur många det är som är missnöjda med att jag gör mitt jobb. Det kan handla om att jag vill att de ska dra sitt kort i automaten till att jag vill att de ska släcka sin cigarett. Det är många fler än jag kommer ihåg som ska anmäla mig så att jag inte har något jobb kvar när jag ber dem dra sitt kort. Mina medmänniskors tålamod är på noll när de är i tunnelbanan. Jag är inte, som företaget vill, en resurs för dessa resenärer utan ett hinder!

Inga kommentarer: