Klippt från http://www.dagensarbete.se/home/da/arbmiljo.nsf/pages/589
Nitrösa gaser betecknas ibland NOx och är en blandning av olika föreningar mellan kväve och syre, främst kväveoxid och kvävedioxid. Nitrösa gaser bildas bl a vid förbränning (i motorer exempelvis), hantering avsalpetersyra, svetsning och gasskärning.
Inandning orsakar snuva, hosta, illamående och andningsbesvär. Vid höga halter kan andnöd och lungödem tillstöta, ofta först efter en besvärsfri period på 6 - 36 timmar. Nitrösa gaser har en liten, direkt retande effekt och därför kan de orsaka svåra skador, som lungödem, utan att de föregåtts av några nämnvärda varnande symptom.15 minuters exponering för kvävedioxid i halter på mellan 1,6 och 2 ppm har i experimentella studier orsakat ökat andningsmotstånd. Försök i s k miljökammare har visat att cellerna i lungan reagerar för "smutsig" luft redan efter en kort tid. Föroreningarna, främst svavel- och kvävedioxid, flerdubblade antalet inflammatoriska celler även då halterna var måttliga, eller låga.
Nitrösa gaser påverkar också de röda blodkropparna. Koncentrationen av syreförmedlande hemoglobin i blodet minskar medan halten methemoglobin ökar (methemoglobin är omvandlat hemoglobin som inte kan avlämna syre). Långvarig och upprepad exponering kan ge huvudvärk, aptitlöshet, sömnbesvär, kronisk bronkit. Eventuellt också emfysem och antagligen ökad känslighet för infektioner i luftvägarna.
Salpetersyrlighet, som bildas då kväveoxider kommer i kontakt med vatten, har i laboratorieförsök visat mutagen effekt. Cancerframkallande N-nitrosaminer kan bildas genom en reaktion mellan nitrösa gaser och aminer (som bl a bildas vid nedbrytning av kroppens äggviteämnen). Misstankar har därför framförts om att N-nitrosaminer skulle kunna bildas då man exponeras för nitrösa gaser. Bevis för att NOx skulle ha cancerogena effekter saknas dock för såväl människa som försöksdjur. Däremot har kvävedioxid i djurförsök ökat benägenheten hos cancerceller som sprids i blodomloppet att bilda dottersvulster.
Nitrösa gaser betecknas ibland NOx och är en blandning av olika föreningar mellan kväve och syre, främst kväveoxid och kvävedioxid. Nitrösa gaser bildas bl a vid förbränning (i motorer exempelvis), hantering avsalpetersyra, svetsning och gasskärning.
Inandning orsakar snuva, hosta, illamående och andningsbesvär. Vid höga halter kan andnöd och lungödem tillstöta, ofta först efter en besvärsfri period på 6 - 36 timmar. Nitrösa gaser har en liten, direkt retande effekt och därför kan de orsaka svåra skador, som lungödem, utan att de föregåtts av några nämnvärda varnande symptom.15 minuters exponering för kvävedioxid i halter på mellan 1,6 och 2 ppm har i experimentella studier orsakat ökat andningsmotstånd. Försök i s k miljökammare har visat att cellerna i lungan reagerar för "smutsig" luft redan efter en kort tid. Föroreningarna, främst svavel- och kvävedioxid, flerdubblade antalet inflammatoriska celler även då halterna var måttliga, eller låga.
Nitrösa gaser påverkar också de röda blodkropparna. Koncentrationen av syreförmedlande hemoglobin i blodet minskar medan halten methemoglobin ökar (methemoglobin är omvandlat hemoglobin som inte kan avlämna syre). Långvarig och upprepad exponering kan ge huvudvärk, aptitlöshet, sömnbesvär, kronisk bronkit. Eventuellt också emfysem och antagligen ökad känslighet för infektioner i luftvägarna.
Salpetersyrlighet, som bildas då kväveoxider kommer i kontakt med vatten, har i laboratorieförsök visat mutagen effekt. Cancerframkallande N-nitrosaminer kan bildas genom en reaktion mellan nitrösa gaser och aminer (som bl a bildas vid nedbrytning av kroppens äggviteämnen). Misstankar har därför framförts om att N-nitrosaminer skulle kunna bildas då man exponeras för nitrösa gaser. Bevis för att NOx skulle ha cancerogena effekter saknas dock för såväl människa som försöksdjur. Däremot har kvävedioxid i djurförsök ökat benägenheten hos cancerceller som sprids i blodomloppet att bilda dottersvulster.
Gränsvärde 25 ppm (30 mg/m3) (1990) för kväveoxid. För kvävedioxid gäller 2 ppm (4 mg/m3) (1990) och ett takgränsvärde på 5 ppm (10 mg/m3). Om källan är avgaser är gränsvärdet för kvävedioxid 1 ppm (2 mg/m3) (1990).
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar