Pengar är ett ont påhitt men en då behöver man det, man är beroende av inkomst. Att behöva spendera 8-10 timmar på ett arbete som äter upp ens själ är väl inget, men det bringar en mindre symbolisk summa på ditt konto varje månad som du skall vara lycklig över att du presterat fram så du har din kommande månad tryggad.
Pengar är trygghet, pengar ger frihet osv. detta får man höra stup i kvarten, jag är helt seriöst trött på detta tänkande. Det spelar i stort sätt inte någon roll om jag har ett arbete jag trivs med eller inte, detta i sin tur påverkar mitt liv negativt eftersom jag slits från att göra saker med människor jag bryr mig om. Ja, ja för att göra saker så måste man ha pengar, du ser, hur jag än vrider och vänder på detta kommer pengar in i sammanhanget och jag kan inte undgå detta hur jag än försöker.
Jag är vidrigt, nä, äckligt avundsjuk på min polare som arbetar precis så mycket som det behövs för att täcka sin boende kostnad i månaden.(i princip ingenting) Sedan så lägger han sin energi på saker som betyder något i hans liv. Han är med i arbetshjulet, men bara tillräckligt och hajar du, han har ett mer berikande liv.
Visserligen saknar han ibland några spänn på fickan men han har sin frihet från denna byråkrati han kan lägga sin tid på att sitta i en park och filosofera om livets gång medan han tar en pilsner och sneglar på människorna medan de springer vidare i sina stressade liv, han väljer när han ska slava, han väljer när han ska hora för att få sin hyra betald. Han kan välja att göra något kreativt i dess ställe, som att stå vid folkungagatan och lira med sitt band, få in pengar av passerande människor som tystnar och stannar till för musiken och glädjen den ger, som kanske köper deras skiva, möjligheterna är oändliga.
Kreativiteten behöver inte sluta där utan han kan få utlopp för sin ilska eller glädje och skriva ner detta, han kan skriva en låt om detta, han har friheten att bestämma om sitt liv och dess innebörd.
Jag konstatera idag hur patetiskt ens liv är gentemot hans, jag styrs av pengar, jag går enbart till mitt arbete av skälet pengar, pengar och åter pengar.
Jag vill kunna leva, jag vill kunna ha ett liv, men ju mer jag tänker på det så lever jag i någon annans direktiv. Det är jag som har valt mitt jobb men jag har inte valt att ätas upp, bli behandlad som skit eller trampas på.
Jag önskar jag var lika modig som “han” och tog mig i kragen och sa upp mig istället samt att man skulle leva från dag till dag och att kunna fokusera på saker som betyder så mycket för en men som man knappt aldrig hinner med. Nu funderar jag seriöst på att sjukanmäla mig, men den tanken dog ganska snabbt då jag inser att jag förlorar två karensdagar som kostar mig ca 1400spän samt fortsatt sjukskrivning som kostar sjukt mycket pengar. Jag blir kvar i på mitt arbete med en känsla av hjälplöshet och en viss bitter smak i käften.
“Han” ska veta att han är unik och han är en av dessa få som har ett innehållsrikt liv. Respekt till detta och "han" som person och hans starka karaktär som vågar bryta loss från dessa osynliga handfängsel som håller oss låsta och bundna i våra stackars innehållslösa liv. Jag får väl trösta mig fast det dock inte ger någon vidare tröst med mer pengar till för att slösa på värdelösa ting. Ha en trevlig helg Mvh XXX
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar